Hjärtinfarkt
En mycket händelserik dag till har nu gått vidare mot sitt slut!
Idag har man ridit både brittan och kampen.. riktigt kul.. BÅDA två var ju snälla..
Har funderat en del.. Och varför ser man inte sina egna problem först? varför är det alltid lättare att se alla andras först? Varför söker man fel hos andra när det blir fel, istället för att ransaka sig själv? En annan sak som är rätt spännande är hur folk reagerar i olika situationer..
Fick reda på att min morbror fått hjärtinfarkt på jobbet i norge. Och det tog vi nog alla olika.. Vissa visar sina känslor genom att gråta, andra genom att skratta, andra genom att stänga det inom sig. Undra vilket som är bäst? Borde nog vara att gråta ändå.. eller? Annars stänger man ju bara in sina känslor och försöker lägga de åt sidan, tills den dagen allt blommar upp och bubblar över..
Hur ska man egentligen bemöta en männsika i sorg och chock? Man ska ju finnas där, men om man sjäv mår dåligt är svaret inte lika givet. Och är det rätt att ge vita lögner till männsikor som är svaga, för att låta dem slippa sorgen som de kanske inte ens klarar av? För när måste man berätta, och hur mycket är lagom att säga.. och till vem ska man säga vad? För ibland sårar man mer än man hjälper..
Dax att käka lite mat alla mina trogna hårbolls-tjuvläsande bloggläsare där..
Idag har man ridit både brittan och kampen.. riktigt kul.. BÅDA två var ju snälla..
Har funderat en del.. Och varför ser man inte sina egna problem först? varför är det alltid lättare att se alla andras först? Varför söker man fel hos andra när det blir fel, istället för att ransaka sig själv? En annan sak som är rätt spännande är hur folk reagerar i olika situationer..
Fick reda på att min morbror fått hjärtinfarkt på jobbet i norge. Och det tog vi nog alla olika.. Vissa visar sina känslor genom att gråta, andra genom att skratta, andra genom att stänga det inom sig. Undra vilket som är bäst? Borde nog vara att gråta ändå.. eller? Annars stänger man ju bara in sina känslor och försöker lägga de åt sidan, tills den dagen allt blommar upp och bubblar över..
Hur ska man egentligen bemöta en männsika i sorg och chock? Man ska ju finnas där, men om man sjäv mår dåligt är svaret inte lika givet. Och är det rätt att ge vita lögner till männsikor som är svaga, för att låta dem slippa sorgen som de kanske inte ens klarar av? För när måste man berätta, och hur mycket är lagom att säga.. och till vem ska man säga vad? För ibland sårar man mer än man hjälper..
Dax att käka lite mat alla mina trogna hårbolls-tjuvläsande bloggläsare där..
Kommentarer
Trackback
