uppdate 2/10
Inför döden är vi alla lika! Fattig som rik, gammal som ung!
Idag kom beskedet, loppan ska avlivas.. han ska till de evigt gröna ängarna.
Och spendera resterande del av sitt liv utan att ha ont. Man känner sig mäktigt maktlös, saker bara händer och man kan inte ens påverka det som sker...
Kim, fritidsledare och bödel, eller mödare?
Känns som det, ska jag ta livet av den man älskar över allt annat, den man bara vill väl? Fast det kanske är det som är grejjen, jag vill hans bästa, och då vill jag ju inte att han ska ha ont. Jag vill han bara väl!
Ringde Maud, hon jag köpte loppan av. Berättade vad som hänt, har inte velat ringa, har ju i min egen lilla fanasi trott att han ska bli bra, chansen fanns ju. Och större mirakel har ju inträffat... Hon blev helt chockad stackaren.Men kändes ändå bäst att höra av sig. Vill inte hon ska få veta från någon annan, bäst och berätta det själv.
Jag lever efter mottot: Om man bara vill så går det.
Men idag krossades allt. Jag ville, jag kämpade, jag trillade, jag föll, jag misslyckades! Hur mycket jag än vill, kommer hans ben aldrig att bli bra!
De tårar man inte gråter ut, kommer frysa till is i ens hjärta!
"Hästens välbefinnande går alltid före ditt eget"
